Erik spanar på utmaningarna med svensk infrastruktur

Idag pratar vi om infrastruktur dagligen, på ett sätt som vi inte gjorde för 10 år sedan. Mest skäller vi på att den är dåligt underhållen och ständigt försenad. Pendlare i storstadsregionerna är vana vid förseningar. Men även godstransporter och industrin påverkas av detta, detta påverkar i sin tur Svensk konkurrenskraft. Samtidigt är kassan för infrastrukturinvesteringar begränsad. Vi kommer aldrig ha tillräckligt mycket pengar för att göra allt och uppfylla alla önskemål. Prioriteringar är nödvändiga, och detta ska denna spaning handla om.

Höghastighetståg mellan storstäder

Höghastighetståget är just nu högaktuellt. Den totala kostnaden för tågsträckorna Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg beräknas till mellan 190 och 330 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär vad svenska staten lägger totalt på infrastrukturinvesteringar under 15 år. Och då är inte kostnaderna för stationer och anslutningsbanor medräknade. Vad slutsumman blir verkar ingen veta. Om höghastighetstågen byggs kommer andra investeringar få stå åt sidan. Frågan är hur mycket som då skulle prioriteras bort. Många vill gärna kunna åka tåg mellan Stockholm och Göteborg på två timmar. Det är bra för miljön och för Sveriges ekonomi. Eller?

När Höghastighetståget mellan Stockholm och Göteborg är färdigbyggt kommer det varje år transportera lika många människor som Stockholms lokaltrafik transporterar på en dag. De två största tunnelbanestationerna i Stockholm har lika många påstigande som hela dagens SJ-trafik. Och så ser det ut överallt, nästan alla resor vi gör är inom regionen. Rimligen är det där vi ska lägga pengar, snarare än på dyr spårbunden trafik. Miljönyttan går också att diskutera. När höghastighetståget väl är på plats är det en miljögärning, men att bygga banan är det verkligen inte.

Vem ska prioritera satsningarna?

Så kommer vi till prioriteringarna. Vem ska göra dem? Politiker som känner tryck från sin hemmaregion, Trafikverket eller någon neutral part med samhällsekonomiska kalkyler som grund? Lobbygrupperna är flera och de är starka. Den tillverkande industrin till exempel, som absolut vill bygga ut järnvägar och motorvägar. Mer än en gång har vi sett ”hot” om att investeringar kommer hamna utomlands om inte staten satsar på ett dubbelspår eller en motorvägsavfart. Det är förstås fullt förståeligt. Svensk industri har en geografisk konkurrensnackdel gentemot företag på kontinenten. Och bättre transportmöjligheter föder tillväxt, så det är viktigt att vi prioriterar rätt.

En annan lobbygrupp, som det inte talas så mycket om, är den som representerar byggföretag och tekniska konsultföretag. Många lever på att bygga infrastruktur, skriva rapporter, göra miljöutredningar, ritningsunderlag och så vidare. Bakom varje förslag på ny infrastruktursatsning finns fint skrivna rapporter som visar hur samhällsekonomiska de är. Och det verkar gå att hitta en professor för vilken ståndpunkt man än vill ta i denna fråga. Åsikterna om de samhällsekonomiska kalkylernas korrekthet är stora och alla transportslag känner sig förfördelade.

Trafikverket ansvarar för ASEK-rapporten (Arbetsgruppen för samhällsekonomiska kalkyl- och analysmetoder inom transportområdet) som presenterar de värden och principer som bör användas i transportsektorns samhällsekonomiska analyser. En ny version publiceras varje år i april medan en större revision görs var fjärde år. Trafikverket utformar alltså både kalkylverktyget och sätter upp projekten på en förslagslista till våra politiker. Jag tycker mig se en intressekonflikt här.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser för att matcha våra önskemål och behov. Vi måste ha samhällsekonomiska kalkyler som grund för prioriteringarna. Dessa bör Trafikverket i sin investeringsplan följa slaviskt, där lönsammast kommer först. För mig är det självklart att det sedan är politikerna som ska ta det slutgiltiga beslutet om hur vi prioriterar. De måste få frångå ”reglerna” för att gynna miljön eller en viss region. Men när de gör det måste de ha en väldigt tydlig anledning. Det får inte vara en massa flumargument när det är skattepengar det handlar om. Slutligen tror jag att vår Infrastrukturminister Anna Johansson inte bara är den tredje ministern som talar om höghastighetståg, jag tror också att hon blir den första som kommer att begrava den. Sverige har helt enkelt inte råd.

Vill du läsa mer om detta?

svd.se - Höghastighetståg blir vansinnigt dyrt
sns.se - konjunkturrådsrapport 2016
dn.se - Nästan alla stora byggen av järnvägar är olönsamma
dn.se - En dålig affär för samhället
mynewsdesk.com - Obegränsade behov men begränsade resurser